Blev uteritt med vårt trogna sällskap - Camilla och Brago. Pigga ponnyer! Riktigt roligt! Grålle bockade till och med till en gång, eller jaa bocka var väl att ta i. Men nåt åt det hållet var det.

Började bli stressad över att vi inte kommer vidare, att han/vi inte utvecklas mera. Men så kom jag på mig själv med hur bra det faktiskt har gått senaste tiden, klarhet efter klarhet. Skulle nån sagt för två månader sen att vi skulle rida ut, galoppera lite, rida först och bara köra på som om vi aldrig gjort annat så skulle jag garva och fråga om vi var med i dolda kameran eller nåt.

Årstid och väder hindrar oss från att rida på mera och kunna ta nästa steg, men det kanske är bra? Så vi verkligen landar i det här och han får känna att han KAN, lika mycket som JAG behöver känna att JAG kan. Vi kanske ska vara på den här nivån några veckor till för att sen gå vidare, mogna och redo. Låter säkert löjligt, men varför skynda?

Även en annan grej, som att hämta honom ur hagen, har förändrats. Tidigare var han tvungen att stå vid grinden för att man skulle få på honom grimman, var vi mitt i hagen så bara gick han iväg. Idag kom han rakt emot mig i hagen och nästan ville att jag satte på grimman. Nutte!

Vi ska nog bli ett riktigt bra team, till slut, med våra bebissteg framåt