Jag visste att det skulle bli tufft, men jag trodde faktiskt att jag skulle vara hårdare. 8 dagar har gått sen vi sågs och vetskapen om att jag åker hem imorgon (efter en helt fantastik och underbar vecka i Rhodos) till ett tomt hus gör mig livrädd. En sak att vara bortrest till värmen med bästa Ida som distraherar tankarna, en helt annan sak att vara hemma i vardagen UTAN dig när jag håller på att gå sönder av saknad.

Så fruktansvärt patetisk jag känner mig, drygt en vecka är egentligen ingenting. Men det känns som sju evigheter.

Skärp dig Frida!