Jag kommer fortfarande ihåg den pirrande lyckan och oförmågan att gå ifrån grinden första dagen Zebbe kom. Ville inte släppa honom med blicken - HAN VAR MIN. Minns hur Sara kom och undrade varför jag stod där som ett fån och jag fick säga det högt - HAN ÄR MIN. Dom tårar som runnit av ilska, uppgivenhet och sorg försvinner i mängden av all glädje och lycka. Det enda som blandas med kärleken nu är saknaden.

9 år. Nio år sedan Zebbe flyttade till Jobsvall och jag höll mitt löfte att han aldrig skulle behöva flytta där ifrån. Det är snart 1 år och 5 månader sedan jag rörde och såg honom sist och vissa dagar är han så långt borta, och det gör så ont.

Världens finaste häst är min och kommer alltid att vara ❤