Efter vi hade hälsat på Jeppe på sjukhuset i måndags(dåren har ju kört omkull med mc) så tog vi gamla sthlms-vägen hem. Det hann bli mörkt under tiden vi körde hemåt så såg inte var vi var men plötsligt blev jag asledsen och tänkte på Zebbe. Förstod inte varför det kom där och då, men en bit senare insåg jag att det var ju samma väg som vi åkte till mälarkliniken, och jag hade inte åkt där sen vi sist var in med Zebbe och jag hade tagit beslutet. Det gör som ondast när jag kommer på mig själv, och den plötsliga insikten (åter igen) om att jag aldrig mer kommer få se, känna, röra honom. Aldrig mer. Det är som att jag glömmer (läs förtränger) att han inte finns, att det här inte är på riktigt. Men ibland är verkligheten för påträngande för att kunna tränga bort och då är känslan nästan dubbelt så huggande.